Historia
I Finland började man planera ett landsomfattande sjöhistoriskt museum på 1950-talet. Sjöhistoriska föreningen i Finland, ursprungligen Finlands Sjömuseiförening, grundades 1963 för att stödja inrättandet av ett museum i Helsingfors. Föreningen utökade det kommande museets samlingar genom att bl.a. köpa en snabb segelbåt från 1930-talet, en Haj-båt, Henry Alopaeus modellsamling av tio vrak och en samling av sjökort från 1700-talet. Som donationer förvärvades därutöver andra miniatyrmodeller, fartygsmålningar, en bogserbåts ångmotor, fartygsutrustning, lösöre och verktyg samt S. Frosterus biblioteket. Föreningen stödde också forskningen kring och iståndsättandet av det ångdrivna segelfartyger Salama, som år 1971 lyfts upp ur Saimen samt den sista statsägda ångdrivna isbrytaren Tarmos räddande och iståndsättande som museifartyg.
Då föregångaren till Finlands sjöhistoriska museum, den sjöhistoriska byrån, etablerade sin status i museiverkets organisation år 1972, beslöt föreningen att utvidga sin versamhet till sjöhistoria på ett allmännare plan. År 1975 togs det nya namnet, Suomen merihistoriallinen yhdistys ry − Sjöhistoriska föreningen i Finland rf., i bruk. Som uppgift blev att vårda sjöhistorisk historia och sjöhistoriska traditioner, utöva och främja sjöhistorisk forskning, museiverksamhet och bevaringsverksamhet samt att fungera som en länk mellan samfund och privatpersoner som är intresserade av sjöhistoria.